Det här med att vänja om sig från ett liv till ett annat tar på mina krafter.. Det är som att jag inte klarar av det utan att dendär känslan ska komma krypande. Den river om allting inom mig och sätter fart på tankegångarna. Jag blir nojjig för minsta lilla grej. Inbillar mig saker. Även fast jag vet att det inte är som jag tror. Så går det inte att släppa det. Det ligger och nöter och nöter tills jag inte står ut mer. Vilket oftast resulterar i skit när jag tar itu med det. Jag känner igen mig så väl i detta. Kommer aldrig undan. Hur fort jag än springer kommer det alltid ikapp. Om jag så stannar så står det där och väntar på mig. Det här med att stänga allt ute är inte min grej. Är väldigt öppen med allt. Finns det bättre än en rejäl pratstund med en nära vän? Känslan när allt är tömt. Som om man vore 10kg lättare. love it!